Hej. Nu gör jag det bara, nu startar jag en blogg. Jag gör det av så många anledningar, kanske kommer ni att få reda på alla tids nog. Den viktigaste anledningen är att jag behöver ett forum för bara det här ämnet - min älskade hund. Melker Melkersson. Jag pratar nämligen med min mamma, hans daghusse, min kille och alla andra jag för en konversation med, varje dag, om honom. Allt jag vill är att han ska vara glad, och jag håller på att slå knut på mig själv ibland, för att försöka se till att han är det.
Nåväl. Jag kanske ska börja från någon slags början. Jag vet inte ens om det här är början. Jag är ganska säker på att början är 2013, då jag och mamma köpte Rut. Men det kanske kommer en annan gång, det här får vara början nu:
På natten till alla hjärtans dag 2018 föddes Melker Melkersson i Järvsö, i min gamla sängstomme som jag hade när jag var liten. Det var nog den mest fantastiska och samtidigt värsta natten i mitt liv. Skulle jag ha kunnat spola tillbaka tiden hade jag gjort det, har jag tänkt så många gånger. Melker kom först, och då var allt helt otroligt, hänförande, lyckligt. Sedan kom Tjorven, sedan Pelle (heter Haddock Valentin idag) och sedan Stina (heter Ella idag). Sedan dröjde det alldeles för lång tid och säkert 50 oroade telefonsamtal till veterinärer i Sundsvall och Bollnäs innan lilla Skrållan kom. Hon var verkligen liten, närapå hälften av de andra valparnas storlek. Sedan, nästan direkt, kom två dödfödda valpar, Teddy och Freddy. Jag tror att jag aldrig haft sådan ångest och känt sådan skuld i hela mitt liv. Vi hade ju frågat veterinärerna om vi skulle åka in eftersom det tog sådan tid, men de tyckte inte det så länge tiken var lugn, och det var inte säkert att det var mer än 5 valpar i alla fall, utifrån den bild vi sett på röntgen. Rut snarkade och vi bestämde oss för att vänta. Nu med facit i hand skulle jag ju åkt in så fort det dröjt efter den fjärde valpen, men man känner sig så hjälplös också mitt ute i skogen med över en timmes bilfärd till Sundsvall...
Nåväl. Kanske kan jag berätta mer om den stormiga men lyckliga tiden med valparna senare. Melker var i alla fall en glad liten valp, aldrig störst i kullen men inte på något sätt annorlunda i lynnet än de andra.
Nåväl. Jag kanske ska börja från någon slags början. Jag vet inte ens om det här är början. Jag är ganska säker på att början är 2013, då jag och mamma köpte Rut. Men det kanske kommer en annan gång, det här får vara början nu:
På natten till alla hjärtans dag 2018 föddes Melker Melkersson i Järvsö, i min gamla sängstomme som jag hade när jag var liten. Det var nog den mest fantastiska och samtidigt värsta natten i mitt liv. Skulle jag ha kunnat spola tillbaka tiden hade jag gjort det, har jag tänkt så många gånger. Melker kom först, och då var allt helt otroligt, hänförande, lyckligt. Sedan kom Tjorven, sedan Pelle (heter Haddock Valentin idag) och sedan Stina (heter Ella idag). Sedan dröjde det alldeles för lång tid och säkert 50 oroade telefonsamtal till veterinärer i Sundsvall och Bollnäs innan lilla Skrållan kom. Hon var verkligen liten, närapå hälften av de andra valparnas storlek. Sedan, nästan direkt, kom två dödfödda valpar, Teddy och Freddy. Jag tror att jag aldrig haft sådan ångest och känt sådan skuld i hela mitt liv. Vi hade ju frågat veterinärerna om vi skulle åka in eftersom det tog sådan tid, men de tyckte inte det så länge tiken var lugn, och det var inte säkert att det var mer än 5 valpar i alla fall, utifrån den bild vi sett på röntgen. Rut snarkade och vi bestämde oss för att vänta. Nu med facit i hand skulle jag ju åkt in så fort det dröjt efter den fjärde valpen, men man känner sig så hjälplös också mitt ute i skogen med över en timmes bilfärd till Sundsvall...
Nåväl. Kanske kan jag berätta mer om den stormiga men lyckliga tiden med valparna senare. Melker var i alla fall en glad liten valp, aldrig störst i kullen men inte på något sätt annorlunda i lynnet än de andra.
Uppifrån från vänster; Stina, Tjorven, Pelle. Melker nederst.
Melker flyttade till Anneli och Per (hehe, ytterligare ett namn på Saltkråkan-temat!). De köpte en valp av oss 2008 också, då vi hade valpar efter vår förra tik Doris. Det är en annan historia, som kanske också kommer att nämnas i bloggen. De gav hur som helst sin tidigare hund Tarkan ett fantastiskt liv, och Melker fick faktiskt fräffa Tarkan. Det kändes fint i hjärtat på både mig, mamma, Anneli och Per. Men nu när jag skriver det, kanske var det lite jobbigt för Melker? De var tvugna att ta bort Tarkan bara några dagar efter att de hämtat hem Melker... men jag vet inte. De flesta bilder från tiden hos Anneli och Per ser ut såhär - mys och kärlek:
Tyvärr kunde inte Melker bo kvar hos dem på grund av sjukdom i familjen, och Melker återvände till min mamma i Järvsö i maj 2018. Jag och min bästa kompis Jossan mötte Melker och Per vid centralstationen i Stockholm för att ta tåget till mamma i Järvsö. Hos mamma bor också Rut och Tage. Det är Melkers föräldrar.
Hela vägen på tåget skakade Melker som ett asplöv. Jag skriver asplöv för det är den enda metafor som finns tillhanda såhär... Skulle det finnas något annat uttryck, typ skaka som en tvättmaskin med ett program med centrifug på 800, skulle det passat bättre... Det gjorde ont i hjärtat och jag och Jossan gjorde väl vad vi kunde för att försöka lugna honom, men jag tror att det var en avgörande grej i hans liv. Kanske. Han skildes från sin älskade husse. Jag tror att det tog hårt på Melker Melkersson.
Men sen var det hej halabaloo i Järvsö! Melker trivdes bra i stugan på landet och hade roligt med sina föräldrar Rut och Tage och med min mamma. Jag var ofta där också, i princip varje helg. Min mamma har en blomsteraffär, där hundarna kunde vara med under dagarna. Där var det inte nåt halabaloo alls. Han trivdes inte alls där, utan gick bara och gnydde och stod vid grinden hela tiden, fastän mamma Rut och pappa Tage var med.
Lille Melker Melkersson, pappa Tage och mamma Rut.
På grund av att det var så kämpigt i affären för min mamma, försökte hon väl se om det fanns något bättre hem för honom. Han provade att bo en vecka någonstans har jag för mig, men det kändes inget bra. Han var också hos en kund till mamma som hette Birgitta på dagarna ibland förra våren. Jag tror att det gick bra hela tiden. Han tyckte om att vara hos henne och de var ute mycket. Men sedan köpte hon en hund tror jag, och han slutade att vara hos henne.
Sedan då kom sommaren 2020, då Tage och Melker började slåss. Jag vet inte riktigt varför, men jag har min teori om att Tage är väldigt svartsjuk och börjat bli ganska lättretlig i närheten av Melker. När Melker vill leka, kan han nämligen bli lite väl på. Det kan kanske ha dragit igång den första irritationen från Tages håll, och/eller att Tage helt enkelt vill markera att han är högst i rang av de två... Nåväl. En gång, två gånger, flera gånger... Och för varje gång de rök ihop blev det värre. Längre slagsmål, blodvite, och de sista gångerna var jag eller mamma ensam med hundarna. Det var helt jävla fruktansvärt. Adrenalin och skräck på hundra, och oförmågan att göra något, hjälplösheten. Jag försökte lyfta både Melker och Tage i bakbenen, men det gick inte, trots mitt adrenalinpåslag. Mamma sprutade vatten på dem, men det hände inget. En dag i september, ca en vecka efter att vi gjort en kemisk kastrering på Melker för att förhoppningsvis hjälpa dem med ranguppgörelsen, ringde mamma mig och sa: "Det här går inte längre. De har bråkat igen. Jag satte in Tage i bilen. De kan inte vara tillsammans mer." Jag ringde vår hyresvärd som uttryckligen sagt och skrivit i kontraktet att vi inte får ha några djur i lägenheten vi hyr. "Snälla, kan jag få ta hand om min mammas hund? Jag vet inte vad jag ska göra, de kan inte bo tillsammans." Han var snäll och sa att det gick bra. Jag åkte och hämtade Tage, eftersom att han är stabilare än Melker och klarar att vara själv lite grann, till skillnad från Melker. Jag hade Tage en vecka medan jag annonserade efter hundvakt och fick tag på världens bästa Dan. Sedan flyttade Melker Melkersson hem till mig och Einar, min kille. Det är ungefär en månad sedan, och Melker har haft det kämpigt med allt som är nytt på en gång - att bo med mig och Einar, att vara hos Dan, att vara kastrerad kanske, att vara utan mamma, Rut och Tage, och alla nya miljöer. Kanske är det inte konstigt att han är nervig, men jag vet inte vad jag ska göra ibland. Jag vill så gärna ha er som är intresserade med på resan om hur det går. Melker är nämligen en väldigt speciell vovve. Jag älskar honom högt, men jag blir också så frustrerad på honom... Det kommer att vara föremål för den här bloggen. Jag önskar mig tips och pepp när det blir lite kniviga situationer som dessa;
- varje gång vi kommer hem till lägenheten gnäller han, skakar och flämtar.
- samma sak för stackars Dan, hundvakten.
- han vägrar släppa leksaker, vissa kallar det att låsa käken.
- han är lite svår med lek. Han vet inte riktigt hur man leker.
- därför får han konstiga ryck ibland och bara skäller och nafsar, för att han vill leka
- han äter jättedåligt
- han är ofta dålig i magen
- han vandrar på natten, sover sällan en natt igenom i lägenheten
- han har lite problem med allergi, med det är lite luddigt med det där men han får sprutor
- han skakar på huvudet, men jag är ganska säker på att det är på grund av ett sår från bråket
- han är en allmänt nervig och ledsen hund :(
Jag hoppas kunna vända alla de negativa situationerna/beteendena, och kanske få med mig med tips på vägen. Det finns ju så många duktiga människor med så mycket erfarenhet. Och så kan du mamma och kanske Dan och andra få veta från samma ställe, hur det varit de sista 24 timmarna, haha... <3
Alla vill vi ju att Melker ska vara en lycklig vovve. Heja dig Melker, nu fixar vi det här tillsammans.
Tyvärr kunde inte Melker bo kvar hos dem på grund av sjukdom i familjen, och Melker återvände till min mamma i Järvsö i maj 2018. Jag och min bästa kompis Jossan mötte Melker och Per vid centralstationen i Stockholm för att ta tåget till mamma i Järvsö. Hos mamma bor också Rut och Tage. Det är Melkers föräldrar.
Hela vägen på tåget skakade Melker som ett asplöv. Jag skriver asplöv för det är den enda metafor som finns tillhanda såhär... Skulle det finnas något annat uttryck, typ skaka som en tvättmaskin med ett program med centrifug på 800, skulle det passat bättre... Det gjorde ont i hjärtat och jag och Jossan gjorde väl vad vi kunde för att försöka lugna honom, men jag tror att det var en avgörande grej i hans liv. Kanske. Han skildes från sin älskade husse. Jag tror att det tog hårt på Melker Melkersson.
Men sen var det hej halabaloo i Järvsö! Melker trivdes bra i stugan på landet och hade roligt med sina föräldrar Rut och Tage och med min mamma. Jag var ofta där också, i princip varje helg. Min mamma har en blomsteraffär, där hundarna kunde vara med under dagarna. Där var det inte nåt halabaloo alls. Han trivdes inte alls där, utan gick bara och gnydde och stod vid grinden hela tiden, fastän mamma Rut och pappa Tage var med.
Lille Melker Melkersson, pappa Tage och mamma Rut.
På grund av att det var så kämpigt i affären för min mamma, försökte hon väl se om det fanns något bättre hem för honom. Han provade att bo en vecka någonstans har jag för mig, men det kändes inget bra. Han var också hos en kund till mamma som hette Birgitta på dagarna ibland förra våren. Jag tror att det gick bra hela tiden. Han tyckte om att vara hos henne och de var ute mycket. Men sedan köpte hon en hund tror jag, och han slutade att vara hos henne.
Sedan då kom sommaren 2020, då Tage och Melker började slåss. Jag vet inte riktigt varför, men jag har min teori om att Tage är väldigt svartsjuk och börjat bli ganska lättretlig i närheten av Melker. När Melker vill leka, kan han nämligen bli lite väl på. Det kan kanske ha dragit igång den första irritationen från Tages håll, och/eller att Tage helt enkelt vill markera att han är högst i rang av de två... Nåväl. En gång, två gånger, flera gånger... Och för varje gång de rök ihop blev det värre. Längre slagsmål, blodvite, och de sista gångerna var jag eller mamma ensam med hundarna. Det var helt jävla fruktansvärt. Adrenalin och skräck på hundra, och oförmågan att göra något, hjälplösheten. Jag försökte lyfta både Melker och Tage i bakbenen, men det gick inte, trots mitt adrenalinpåslag. Mamma sprutade vatten på dem, men det hände inget. En dag i september, ca en vecka efter att vi gjort en kemisk kastrering på Melker för att förhoppningsvis hjälpa dem med ranguppgörelsen, ringde mamma mig och sa: "Det här går inte längre. De har bråkat igen. Jag satte in Tage i bilen. De kan inte vara tillsammans mer." Jag ringde vår hyresvärd som uttryckligen sagt och skrivit i kontraktet att vi inte får ha några djur i lägenheten vi hyr. "Snälla, kan jag få ta hand om min mammas hund? Jag vet inte vad jag ska göra, de kan inte bo tillsammans." Han var snäll och sa att det gick bra. Jag åkte och hämtade Tage, eftersom att han är stabilare än Melker och klarar att vara själv lite grann, till skillnad från Melker. Jag hade Tage en vecka medan jag annonserade efter hundvakt och fick tag på världens bästa Dan. Sedan flyttade Melker Melkersson hem till mig och Einar, min kille. Det är ungefär en månad sedan, och Melker har haft det kämpigt med allt som är nytt på en gång - att bo med mig och Einar, att vara hos Dan, att vara kastrerad kanske, att vara utan mamma, Rut och Tage, och alla nya miljöer. Kanske är det inte konstigt att han är nervig, men jag vet inte vad jag ska göra ibland. Jag vill så gärna ha er som är intresserade med på resan om hur det går. Melker är nämligen en väldigt speciell vovve. Jag älskar honom högt, men jag blir också så frustrerad på honom... Det kommer att vara föremål för den här bloggen. Jag önskar mig tips och pepp när det blir lite kniviga situationer som dessa;
- varje gång vi kommer hem till lägenheten gnäller han, skakar och flämtar.
- samma sak för stackars Dan, hundvakten.
- han vägrar släppa leksaker, vissa kallar det att låsa käken.
- han är lite svår med lek. Han vet inte riktigt hur man leker.
- därför får han konstiga ryck ibland och bara skäller och nafsar, för att han vill leka
- han äter jättedåligt
- han är ofta dålig i magen
- han vandrar på natten, sover sällan en natt igenom i lägenheten
- han har lite problem med allergi, med det är lite luddigt med det där men han får sprutor
- han skakar på huvudet, men jag är ganska säker på att det är på grund av ett sår från bråket
- han är en allmänt nervig och ledsen hund :(
Jag hoppas kunna vända alla de negativa situationerna/beteendena, och kanske få med mig med tips på vägen. Det finns ju så många duktiga människor med så mycket erfarenhet. Och så kan du mamma och kanske Dan och andra få veta från samma ställe, hur det varit de sista 24 timmarna, haha... <3
Alla vill vi ju att Melker ska vara en lycklig vovve. Heja dig Melker, nu fixar vi det här tillsammans.
3 kommentar(er)
